Category Archives: Länder och regioner

Debattartikel: Sätt omedelbart stopp för militärt samarbete med diktaturer

Debattartikel: Sätt omedelbart stopp för militärt samarbete med diktaturer

I söndags rapporterade The Guardian om hur det brittiska försvaret tränar trupper i Saudiarabien som sedan används för att slå ner den arabiska våren i Bahrain. Detta har väckt starka känslor och frågor kring samarbeten med diktaturer. Inte bara Storbritannien utan även Sverige samarbetar militärt med Saudiarabien samt exporterar stora mängder vapen till diktaturen. Det skriver fredsaktivisten Sebastian Dahlgren.

Det har i brittisk media uppdagats att den brittiska försvarsmakten tränar Saudiarabiens nationalgarde i bland annat vapenhantering, fältträning och krypskytte. De saudiska trupperna ska sedan ha bjudits in av Bahrains kungahus för att slå ner de folkliga protesterna i Manama. Ett uppenbart motiv är att Saudiarabien inte vill att den arabiska våren ska sprida sig även till dem. Uppgifterna har naturligtvis upprört flera människorättsorganisationer i Storbritannien och
frågan om samarbete med diktaturer har därmed blivit aktuell.

Saudiarabien är en monarki där kungen är statschef, regeringschef och arméns högsta befälhavare. Sunniislam är den enda tillåtna religionen och yttrandefrihet och föreningsfrihet saknas. Human Rights Watch rapporterar om att både barn och vuxna arresteras och fängslas, ofta utan att få veta vad de är anklagade för. Tortyr förekommer systematiskt och både barn och vuxna kan dömmas till döden.

Storbritannien är inte det enda landet som förser Saudiarabien med militär utrustning och stöd. Sverige exporterar en stor mängd krigsmatriel till Saudiarabien, under enbart 2010 sålde vi krigsmatriel till ett värde av 246 miljoner kronor till landet.

Att Sverige militärt stödjer en diktatur som Saudiarabien är mycket kontroversiellt. 2005 undertecknade den dåvarande socialdemokratiska försvarsministern Leni Björklund tillsammans med Saudiarabiens försvarsminister och tillika kronprins ett militärt samarbetsavtal. Avtalet fick kraftig kritik hemma i Sverige och försvarsministern KU-anmäldes. Flera freds- och människorättsorganisationer – däribland Amnesty och Svenska Freds – gick ut och kritiserade att Sverige etablerade militära samarbeten med diktaturer och stater som kraftigt kränker de mänskliga rättigheterna. Förra året hade alliansregeringen möjlighet att avbryta samarbetet. En möjlighet man aldrig utnyttjade.

När vi ser vad som händer i arabvärlden, bland annat i Egypten, Bahrain, Syrien och Libyen får vi anledning att påminna oss om att sälja vapen och utbilda militärer inte är vilken verksamhet som helst – här står människoliv på spel. Att dessutom göra det tillsammans med regimer som förtrycker människor med en annan politisk åsikt, en annan religion eller som kämpar för demokrati och mänskliga rättigheter strider mot vår egen utrikespolitik.

Riksdagen har nyligen gett regeringen i uppdrag att skriva en skarpare lagstiftning för att stoppa vapenexport till diktaturer. Det är dock långt ifrån säkert att det kommer bli en entydig lag med ett villkorslöst demokratikriterium. Det dags att gå från ord till handling. Sverige måste omedelbart avbryta alla militära samarbetsavtal samt stoppa all vapenexport och alla följdleveranser till diktaturer.

Publicerad tisdagen den 31 maj 2011 på Newsmill (http://www.newsmill.se/artikel/2011/05/30/s-tt-omedelbart-stopp-f-r-milit-rt-samarbete-med-diktaturer)

Mikael Löfgren: Ship to Gaza

Mikael Löfgren: Ship to Gaza

Omslag till Ship to GazaVi var många som blev överraskade när Israel bordade och dödade fredsaktivister på internationellt vatten i slutet av maj 2010. Jag minns att jag skulle på en diskussion om Afghanistan. Det kom av sig lite. Istället blev det en sorgesermoni på Gustav Adolfstorg i centrala Malmö. Boken Ship to Gaza: Bakgrunden. Resan. Framtiden. som har redigerats och sammanställts av Mikael Löfgren innehåller ett antal reseskildringar från deltagare, men också en del intressanta reflektioner.

En fråga som jag själv har fastnat för ofta är hur Israel kunde vara så dumma att de gick till anfall så lång ut på internationellt vatten. Oavsett hur man ser på gränsdragningarna, ja, till och med om man tittar på Israels definition av territorialgränser i krigstid, skedde det på internationellt vatten. Kan det ha varit en katastrofal blunder? Nej, inte rimligen väl? Professor Mattias Gardell lägger i boken fram en tes om att Israel vill skapa en bild av sig själva ovan lagen. I ljuset av andra till synes taktiskt märkliga upptåg så som bombandet med vit fosfor, upptrappningen av bombningar i Libanon, annonserandet av nya bosättningar när Netanyahu åt middag med Obama, kanske den här händelsen kan ses i ett mönster.

Stellan Vinthagen skriver också ett intressant kapitel om aktionens uppbyggnad. Det är väl värt att läsa och ha som referens för andra aktioner.

Hursomhelst  boken är klart läsvärd, den är ganska lättläst och spännande. Absolut bäst är sista kapitlet med reflektioner och framtidsplaner. Det enda jag egentligen har emot den är att det kan bli lite tjatigt med alla reseskildringar. Nog för att alla skribenter har lite nya detaljer, men de berättar ändå samma historia flera gånger. Kanske hade hälften räckt?

Köp boken på

ISBN 9789173433037

Debattartikel: Låt oss åter göra Sverige neutralt

Debattartikel: Låt oss åter göra Sverige neutralt

Bild på Sebastian i Angkor Wat

Sverige har sedan ungefär 15 år lagt sin neutralitet på hyllan, en effekt av det är kriget i Afghanistan. Svenska soldater får aldrig vara en stridande del i ett krig. Våra skattepengar måste läggas på fredsbevarande insatser och på civilt bistånd. Inte bara för att det är moraliskt riktigt, utan också för att det är mest effektivt.

Vi har i Sverige tappat mycket av våra tidigare ideal om nedrustning och vårt aktiva support till FN. Alliansfrihet i tider av fred, syftande till neutralitet i händelse av krig är ett begrepp som vi aktivt har valt bort. Alliansfriheten begravdes när vi gick med i EU och neutraliteten röstades bort i riksdagen 1992. Snipp snapp snut, så var den eran slut. En av effekterna av denna politiska omläggning är att Sverige nu krigar sida vid sida med Nato i Afghanistan.

Argumenten som försvarsminister Sten Tolgfors lyfter om att vi måste kriga i fjärran länder för att skydda Sverige från attacker är inte annat än en lögn och oförståelse för hur fred byggs. Först och främst får inte svensk politik i Afghanistan i huvudsak syfta till att skydda Sverige, den skall utgå från det afghanska folkets behov. Vidare är det fullständigt orimligt att tro att Sverige skulle vara mindre av ett intressant mål för attacker, om vi faktiskt är en stridande part i kriget.

Som flera Afghanistandebattörer, bland annat Pierre Schori, Ahmed Rashid och före detta brittiska utrikesministern David Millibrand har nämnt så är det inte möjligt att bomba sig till fred i Afghanistan. Det ökar inte säkerheten i landet och det för inte Afghanerna närmare en stabil fred. I nästan ett decennium har vi försökt gå bombvägen. Resultatet har varit otaliga döda och det har inte i någon försvarbar utsträckning, om i någon utsträckning alls, hjälpt afghanerna. Det är inte bara Nato som har problem att vinna kriget på det här viset, även Talibanerna har problem. De är starka men saknar bred folklig förankring. Man måste börja förhandla med Talibanerna och släppa in dem i diskussionerna. Alla parter måste få komma tilltals för att skapa hållbar fred och hitta orsakerna till oenigheten. Att hålla en grupp i samhället utanför debatten har aldrig varit en bra lösning. Det bör väl vi i Sverige ha blivit påminda om efter Sverigedemokraternas intåg i riksdagen.

Sverige borde kunna vara den neutrala stat vi tidigare har varit och som fortfarande lever i folksjälen. Våra diplomater har varit eftertraktade just på grund av vår tidigare opartiskhet. Låt oss återupprätta det förtroendet och det viktiga arbetet för en bättre värld. Först måste vi avsluta vårt deltagande i Nato, sedan skicka diplomater och civilt stöd till Afghanistan.

Det finns flera alternativ till att ha trupper i Afghanistan. Ofta säger debatten att antingen behåller vi trupperna i Afghanistan eller så tar vi hem dem. Jag vill varken göra det ena eller andra. En rapport från Svenska FN-förbundet visar att Sverige de senaste 15 åren, sedan neutralitetspolitiken röstades bort, har slutat skicka trupper till FN och istället har vi bidragit med soldater till bland annat Nordic Battlegroup och Nato. Innan dess har vi haft ett helhjärtat stöd till FN’s fredsbevarande uppdrag i många årtionden.

Man kan inte låta bli att undra varför det nästan bara är FN-medlemmar i västvärlden som deltar i kriget i Afghanistan. Det är dessutom länder som i allmänhet är Natomedlemmar. Uppenbarligen gjorde flertalet FN-länder inte samma analys som Sverige angående vikten att prioritera en insats med Nato högre än FNs fredsbevarande insatser, i till exempel Kongo, Chad eller Liberia. Vårt val att delta i kriget i Afghanistan är inget annat än en osolidarisk handling mot FN’s fattigare medlemmar – som är väldigt duktiga på att ställa upp när FN ropar – och ett sätt att bakvägen få in Sverige som medlem i Nato. Jag skulle alltså gärna se att vi prioriterade fredsbevarande styrkor, där vi agerar skiljelinje mellan grupper i strid. Till skillnad från att vara en av de aktivt stridande parterna.

Alltså, återerövra svensk neutralitet och skicka fredsbevarande trupper till FN och satsa på civila insatser i Afghanistan.

Den här artikeln har publicerats på Newsmill.se 17/10 2010 (http://www.newsmill.se/artikel/2010/10/17/l-t-oss-ter-g-ra-sverige-neutralt-0).

Dokumentär om Burmas militära planer

Dokumentär om Burmas militära planer

Jag fick idag en länk av Burmakommittén till en dokumentär som den arabiska nyhetsbyrån Al Jazeera har sänt. Dokumentären visar på att Burma håller på att öka kontakten med Nordkorea, vilka man ser som ett gott exempel. Anledningen till kontakten mellan de två länderna skall vara att Burma håller på att bygga ett gigantiskt tunnelsystem för transporter, truppförflyttningar, kommandocentraler, kommunikationssystem osv, men också för att Burma har ett hemligt kärnvapenprogram. Detta är verkligen nyheter för mig. Jag har inte hört det från någon annan källa, men det är väl värt att hålla ögonen öppna på detta.

Det är också intressant att höra argumenten som lyfts fram från före detta tjänstemän och militärer från Burma. De säger att juntan vill ha kärnvapen för att andra länder skall ta dem på allvar och inte sätta sig på dem. Bland annat nämns Irak som ett exempel där man har sett att amerikanerna har förstört ett land som inte kunde försvara sig. Detta är något som man tidigare har talat om som en viktig del i kärnvapennedrustningen. Just att stater känner att de måste ha kärnvapen för att bli respekterade. Ett exempel på det är FN’s säkerhetsråds sammansättning, där de fem permanenta medlemmar också är just de fem som enligt ickespridningsavtalet får ha kärnvapen.

Under programmet visas också anläggningar som kan tillverka missiler som har en räckvidd på ca 1000 km, enligt en uppskattning från en före detta vapeninspektör på FN. Om dessa klustrades skulle kanske räckvidden vara mellan 3500 och 4000 km.

En man som varit major i Burmas armé berättar efter sin flykt från landet att han tidigare tillbringat fem år i Ryssland för att utbilda sig inom nukleär teknik och missiler. Ytterligare 10.000 studenter skall ha studerat i Ryssland uppger samma person.

Här har jag satt ihop en spellista med alla fyra delarna i dokumentären. Totalt ca 45 minuter lång.

http://www.youtube.com/view_play_list?p=61CA08678653330E

Länkar

  1. Burmakommittén
  2. Al Jazeera

Vann Nath: Ett Kambodjanskt fängelseporträtt

Vann Nath: Ett Kambodjanskt fängelseporträtt

Vann Nath: Ett Kambodjanskt Fängelseporträtt

Vann Nath, en av de sju som överlevde S-21 – som ofta kallas Röda Khmerernas Auswitch – skriver i Ett Kambodjanskt fängelseporträtt om hans år i fängelset åren -78 till -79. Alla som gick in genom portarna till S-21 dödades, med några ytterst få undantag. Ett av dem är just Vann Nath. Han överlevde tackvare sin talang som konstnär. Under året i S-21 får han i uppgift att måla av och skulptera Pol Pot. Hans bok är viktig för att förstå den grymhet och det strukturerade våld som präglade Röda Khmererna, men också den mystik och makt som omger Angkar, “Organisationen”.

Trots ämnet är boken inte så grym mot läsaren att den är svår att ta sig igenom. Det är märkbart att Vann Nath har bearbetat tankarna om och om och om igen. Boken skildrar – trots allt, eller just på grund av allt elände – brödraskapet som återfanns inom kollektiven, på risfältet och i fängelset. Den visar också vikten av att förlåta och det vackra i Buddismens tro på reinkarnation som ett sätt att ställa de ansvariga inför rätta.

Vann Nath’s berättelse visar också stundvis på att under järnmasken av grymhet som hängts för soldaterna fanns människor som var hårt pressade, villrådiga och rädda. Angkar’s allvetande gjorde att ingen vågade eller kunde sätta sig upp mot dem, vilket i slutändan leder till en ja-sägandets brant nedåtgående spiral, som så många makthavare och organisationer fallit för genom historien. Som en parantes kan jag nämna att Ann Jones beskriver en liknande tragedi hos fångvaktarna i de nutida kvinnofängelset i Kabul i sin bok Kabul in Winter.

För övrigt var Vann Nath en av dem som fick i uppgift att efter Röda Khmerernas fall bygga upp Folkmordsmuseet i just S-21 eller som det egentligen heter, Toul Sleng i Phnom Penh.

Köp boken på

ISBN: 9789185133505

Peter Fröberg Idling: Pol Pots leende

Peter Fröberg Idling: Pol Pots leende

Peter Fröberg Idling: Pol Pots leende

För mig, född på 80-talet, är Röda Khmererna och Pol Pot egentligen mest namn på någonting från historien. När jag nu har läst Pol Pots leende känner jag mig både upplyst och förvirrad. Hur kunde vi inte höra något om det brutala folkmord den Kambodjanska ‘bonderevolutionen’ urartade till i skolan?

Hur som helst. Det här är en av de allra bästa dokumentärer jag har läst. Den drar en med genom historien från tiden innan revolutionen till dess fall. Resan är både personlig och välskriven. Peter Fröberg Idling har dessutom träffat flera nyckelpersoner och har gjort ett riktigt bra jobb med att vara så där lagom saklig. Det dyker upp personliga tankar, ibland inte riktigt avslutade, som lämnar läsaren nyfiken på att gräva fram mer information.

I boken försöker författaren också förstå sig på den resa som en svensk delegation från Vänföreningen Sverige-Kampuchea, med Jan Myrdal som främsta namn, gjorde genom Kambodja (då kallat Kampuchea) under Pol Pots regering. Vilka motiv hade de som reste? Hur kunde de fara igenom 1900-talets värsta folkmord utan att ana något? Hur ser de på resan idag?

Jag skulle vilja påstå att detta är en helt grundläggande bok för den som vill veta mer om Kambodja eller för den som skall dit på semester. Själv har jag inte varit där ännu, men vad jag har läst mig till är befolkningen ung och boken bär på grunden till svaret på varför.

Läs!

Köp den på

ISBN: 9789172320741

Israelisk militär stormar hjälpkonvojer på internationellt vatten

Israelisk militär stormar hjälpkonvojer på internationellt vatten


Israelisk militär stormar hjälpkonvojer på internationellt vatten. Ett tiotal mördade. Slut upp i protesterna runt om i landet ikväll!

Manifestationer i:

Malmö:
Manifestation
Måndag 31 jan kl 18
Gustav Adolfs Torg

Stockholm:

måndag 31 maj
18.00 på Sergels Torg.

Göteborg
Måndag 31 maj
Kl 18.00 på Gustav Adolfs Torg

Läs mer:

Ship to Gazas frihetsflotta hotas att bordas av israelisk militär. Sent på söndagskvällen sände israeliska militären en meddelande där de uppmanade flottan att ändra kurs eller bordas och placerade sina militärfartyg bredvid flottan.

Detta är en unik händelse att en humanitär hjälpsändning bemöts med militärmakt. Nationer, politiker och medborgare över hela världen måste protestera och uppmana Israel att inte ta till militärt våld mot en fredlig flotta. Ship to Gaza vädjar efter internationell solidaritet och manifestationer utanför Israels ambassader och konsultat. I flera europeiska städer kommer det hållas manifestationer under måndagen.

Den svenska regeringen måste fördöma Israels agerande och försvara rätten att segla på internationella vatten.
Allt stöd åt Ship to Gaza!

*****
*****

I över ett år har arbetet med Ship tp Gaza pågått och äntligen har den svenska båten “Sofia” kastat loss från hamnen i Grekland och är nu på väg mot Gaza tillsammans med de åtta andra skeppen i “Freedom Flotilla”.

Israel har hotat att stoppa denna humanitära solidaritetsinsats – med våld “om så krävs”. Vi böjer oss dock inte för ockupationsmakten utan hävdar vår rätt att använda de internationella haven för bryta den olagliga och inhumana blockaden mot Gaza.

I Malmö kommer vi att ha ett infotält på Gustav Adolfs Torg från och med fredag kl 12 och dygnet runt fram till söndag kl 17. Där kommer du att kunna följa livesändningar från båten, få den senaste informationen, de kommer att vara manifestationer, tal, musik, kultur, filmvisningar osv. Vi kommer också att fortsätta den insamling som redan har resluterat i 100 ton cement till Gaza!

Se programmet som uppdateras löpande:

natverket.wordpress.com
shiptogazamalmo.wordpress.com
shiptogaza.se
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article7215954.ab
http://sv-se.facebook.com/event.php?eid=125215874169308

Informationen är vidarebefordrad från flera olika maillistor, men just den här kopian kommer från Ofogs maillista!

Vägen ut ur Afghanistan

Vägen ut ur Afghanistan

Pierre Schoris bok Vägen ut ur Afghanistan är riktigt bra, lättläst och förklarar läget i Afghanistan på en nivå som är möjlig för oss vanliga dödliga att ta till sig. Här visar Schori på alternativ till den politik och argumentation som den svenska och amerikanska regeringen för. Boken tar upp flera olika vinklar, men fokuserar allt som oftast på undermineringen av FN’s status. Det är väl en naturlig följd när författaren bland mycket annat har bakgrund som svensk FN-ambassadör. Hans kritik berör inte bara missgynnandet av FN utan även problemet med att alla afghanska parter inte inkluderas i fredsförhandlingar.

Jag tycker själv att den också har hjälp mig att konkretisera en del tankar som lite oformulerat har snurrat runt i huvudet.

Länk nummer två nedanför gör en intressant analys av Schoris tankar jämfört med den före detta engelska utrikesministern David Miliband. Där hävdar skribenten att båda två har ungefär samma argument, men kommer till olika slutsatser.

Söker du en bok som visar dig runt i problematiken i Afghanistan är detta ett bra första steg. Fördjupningen hittar du och till exempel hos Ahmed Rashid och Ann Jones.

Pierre Schori kommer till Malmö
Den 31 maj klockan 19.00 kommer Pierre Schori samtala med Björn Kumm på Inkonst i Malmö. Det är Afghanistansolidatitet i Skåne som är arrangörer.


Länkar

  1. Köp den hos Bokus eller Adlibris eller CDON
  2. En jämförelse mellan Schori och Miliband

“Svagt FN hinder för afghansk fred”

“Svagt FN hinder för afghansk fred”

I en välformulerad och intressant artikel i Svenska Dagbladet skriver Mikael Baaz och Niclas Lantz om problemen med FN’s ställning i det pågående kriget i Afghanistan. Bland annat så talar skribenterna om att alla parter måste inkluderas när fred skall skapas.

Endast ett inkluderande av de parter som då utelämnades kan skänka momentum åt denna process. Endast om denna process afghaniseras och de olika fraktionerande rörelserna ges alternativ till den militära kampen kan freden vinnas och talibanrörelsen besegras. Det är förmätet av väst att utgå ifrån att afghanerna är beredda att stödja en process de själva inte deltar i.

Deras slutsats går även i linje med vad Pierre Schori skriver i sin bok Vägen ut ur Afghanistan. Enligt Baaz och Lantz är utvecklingen på väg åt det hållet och det har de säkert rätt i. Jag tycker själv att under den tid jag har funderat över Afghanistan att den ståndpunkten kommer upp allt oftare.

Skribenterna argumenterar också för att FN’s roll måste stärkas. I krigets nuvarande tappning förlorar FN sin makt till fördel för Nato. De skriver bland annat att det finns en tendens att FN låter finansiellt eller politiskt svåra uppdrag hamna på ‘underleverantörer’. Det tycker jag var en intressant iakttagelse som jag själv inte har gjort tidigare. De nämner att detta även gjordes i fallet Kosovo. Jag måste fundera och titta på om jag kan hitta andra fall. Oavsett hur det är med det underminerar det FN’s roll eftersom en exekutiva makten hamnar hos t ex Nato.

FN:s inflytande över Isaf-insatsen måste öka. Vidare bör Isafs roll som fredsfrämjande part renodlas, samtidigt som den militära delen av insatsen minskas till förmån för stöd till uppbyggnad av en fungerande afghansk rättsstat och armé. Här måste utvecklingsbiståndet ställas i proportion till de massiva militära satsningarna.

Referenser

  1. Läs hela artikeln på Svenska Dagbladet Brännpunkt