Sprid den gärna vidare till era vänner!

Mer information om FXM hittar du också på www.forsvarsexport.se, FXM’s hemsida och på Svenska Freds sida om FXM.

En första sak som naturligtvis slår en är ju att ett av budorden är Du ska inte dräpa (2 Mos 20:13). Det budordet är kristallklart. Inga om, men eller kanske. Bara ett ska. Det är ju däremot inte ett budord emot att vara militär överhuvudtaget. Man kan ju argumentera för att vissa typer av militärer inte behöver döda. Åtminstone inte direkt. Man skulle exempelvis kunna syssla med underrättelsetjänster, övervakning eller – som i Libyen – fotografering.

Jag tittade efter lite och såg att på hebreiska är orden för fred och frid detsamma, shalóm. Samma sak gäller grekiskan och faktiskt tidigare även svenskan. Förr var fred och frid bara två nyanser av samma ord som sken igenom i talspråket. Förutom att det kan ha gett lite huvudvärk för bibeltolkare och översättare genom tiderna så säger den här lilla nyansen något viktigt. Den lär oss innebörden av fred. Freden bygger på friden, liksom friden bygger på freden – de två är oskiljaktliga. Om än bara en ordlek tycker jag att detta bär på en viktig poäng.

Precis som flera av deltagarna i diskussionen som jag har klippt in nedanför är jag helt övertygad om att vi måste prioritera ner vårt arbete i den militära sfären för att istället satsa på mer effektiva förebyggande åtgärder. Det kommer i längden vara långt mer effektivt. Inte för att det har med kristendom att göra. Men tänk, ändå !

Några andra bra saker från Bibeln är att vi alla är ett i Kristus (Gal 3:28) och att vi ska Sky det onda och gör det goda. Sträva efter att hålla fred. (Ps 34:15).

SFSF CND bakgrundsbild

Klicka på den länk som passar din skärmupplösning:

Svenska Freds – CND – 1024×768
Svenska Freds – CND - 1152×720
Svenska Freds – CND - 1280×960
Svenska Freds – CND - 1600×1200
Svenska Ferds – CND – 1680×1250

I söndags rapporterade The Guardian om hur det brittiska försvaret tränar trupper i Saudiarabien som sedan används för att slå ner den arabiska våren i Bahrain. Detta har väckt starka känslor och frågor kring samarbeten med diktaturer. Inte bara Storbritannien utan även Sverige samarbetar militärt med Saudiarabien samt exporterar stora mängder vapen till diktaturen. Det skriver fredsaktivisten Sebastian Dahlgren.

Det har i brittisk media uppdagats att den brittiska försvarsmakten tränar Saudiarabiens nationalgarde i bland annat vapenhantering, fältträning och krypskytte. De saudiska trupperna ska sedan ha bjudits in av Bahrains kungahus för att slå ner de folkliga protesterna i Manama. Ett uppenbart motiv är att Saudiarabien inte vill att den arabiska våren ska sprida sig även till dem. Uppgifterna har naturligtvis upprört flera människorättsorganisationer i Storbritannien och
frågan om samarbete med diktaturer har därmed blivit aktuell.

Saudiarabien är en monarki där kungen är statschef, regeringschef och arméns högsta befälhavare. Sunniislam är den enda tillåtna religionen och yttrandefrihet och föreningsfrihet saknas. Human Rights Watch rapporterar om att både barn och vuxna arresteras och fängslas, ofta utan att få veta vad de är anklagade för. Tortyr förekommer systematiskt och både barn och vuxna kan dömmas till döden.

Storbritannien är inte det enda landet som förser Saudiarabien med militär utrustning och stöd. Sverige exporterar en stor mängd krigsmatriel till Saudiarabien, under enbart 2010 sålde vi krigsmatriel till ett värde av 246 miljoner kronor till landet.

Att Sverige militärt stödjer en diktatur som Saudiarabien är mycket kontroversiellt. 2005 undertecknade den dåvarande socialdemokratiska försvarsministern Leni Björklund tillsammans med Saudiarabiens försvarsminister och tillika kronprins ett militärt samarbetsavtal. Avtalet fick kraftig kritik hemma i Sverige och försvarsministern KU-anmäldes. Flera freds- och människorättsorganisationer – däribland Amnesty och Svenska Freds – gick ut och kritiserade att Sverige etablerade militära samarbeten med diktaturer och stater som kraftigt kränker de mänskliga rättigheterna. Förra året hade alliansregeringen möjlighet att avbryta samarbetet. En möjlighet man aldrig utnyttjade.

När vi ser vad som händer i arabvärlden, bland annat i Egypten, Bahrain, Syrien och Libyen får vi anledning att påminna oss om att sälja vapen och utbilda militärer inte är vilken verksamhet som helst – här står människoliv på spel. Att dessutom göra det tillsammans med regimer som förtrycker människor med en annan politisk åsikt, en annan religion eller som kämpar för demokrati och mänskliga rättigheter strider mot vår egen utrikespolitik.

Riksdagen har nyligen gett regeringen i uppdrag att skriva en skarpare lagstiftning för att stoppa vapenexport till diktaturer. Det är dock långt ifrån säkert att det kommer bli en entydig lag med ett villkorslöst demokratikriterium. Det dags att gå från ord till handling. Sverige måste omedelbart avbryta alla militära samarbetsavtal samt stoppa all vapenexport och alla följdleveranser till diktaturer.

Publicerad tisdagen den 31 maj 2011 på Newsmill (http://www.newsmill.se/artikel/2011/05/30/s-tt-omedelbart-stopp-f-r-milit-rt-samarbete-med-diktaturer)

För två år sedan undertecknade Sverige, tillsammans med ett hundratal andra nationer, konventionen om klustervapen i Oslo. Det var ett viktigt första steg för att få bort klustervapnen från den internationella krigsarenan. Men innan ord blir verklighet måste den svenska regeringen visa sin vilja att få bort klustervapen genom att ratificera konventionen.

Klusterbomber skadar och dödar nästan uteslutande civila. Det vet människorna i Afghanistan, Irak, Kambodja, Libanon, Laos och Vietnam, liksom de som kommer från något av det otal länder i Afrika och Östeuropa som har drabbats av klustervapen. En anledning till att just de här vapnen är extra förödande för civila är att de sprider bomber på ett stort område och därför är det omöjligt att träffa ett specifikt militärt mål utan att få med sig byar och ”mjuka mål” – det ovärdiga militära namnet på människor – runt om.

Många av de substridsdelar, de mindre bomber som ett klustervapen innehåller, sprängs aldrig och ligger sedan odetonerade i åkrar, skogar och betesmarker. Det tar en enorm tid och är ett kostsamt projekt att sanera ett land eller ett område från odetonerade klusterbomber. Att dessutom vara utan odlingsmarker är ett ekonomiskt och humanitärt problem i de drabbade länderna.

I Kambodja, där jag bor för tillfället, är närvaron av odetonerade minor verklighet så snart man kommer ut på landsbygden. Där står otaliga skyltar med varningar för minfält. Bakom skyltarna går folk och röjer åkern, skördar ris, barn leker eller badar med oxarna. Kambodja bombades av USA under kriget i Vietnam. Bara i Kambodja räknar man med att det finns 8 miljoner odetonerade delar från klusterbomber. Samma siffra för Vietnam är nästan 4 gånger höger, i Laos handlar det om 80 miljoner bomber.

Idag skadas nästan en person om dagen på odetonerade minor och bomber i Kambodja. Siffran har gått ned markant under de dryga 30 år som har gått sedan bomberna fälldes. Bara för 10 år sedan skadades nästan 3000 personer per år. Siffror som dessa är bara en indikation på vilka långtgående effekter användandet av klustervapen har.

Konventionen om klustervapen, som Sverige har skrivit på men ännu inte ratificerat, innebär att alla stater som ansluter sig förbinder sig att förstöra sitt lager av klustervapen men konventionen förbjuder också lagring, användning, utveckling, försäljning och tillverkning av klustervapen. Den slår också fast att länder som har möjlighet skall hjälpa till både finansiellt och materiellt med minröjning, utbildning och skrotning av klustervapen.

Sveriges klustervapen Bombkapsel 90 används av Jas 39 Gripen och skulle vålla enorm skada på civila vid användning. Faktum är att klustervapen i allmänhet beräknas skada civila till 98 %. Detta faktum till trots har det inte alltid varit självklart att Sverige skulle skriva under konventionen. Den svenska regeringen med Carl Bildt i spetsen förespråkade bland annat att Bombkapsel 90 skulle undantas från konventionen.

Att nu nära nog hälften av de undertecknande staterna, däribland våra grannländer Norge och Danmark, har ratificerat konventionen är ett mycket gott tecken. Men det blir mer och mer pinsamt för Sverige att stå utanför. Regerigen bör uppmärksamma årsdagen den 3 december för undertecknandet och ratificera konventionen. Under konventionens första statspartsmöte i Laos i början av november, fick Sverige stå vid sidan som åhörare eftersom vi inte har ratificerat konventionen ännu. Låt inte det ske igen.

Nu är det upp till regeringen att visa sitt engagemang för nedrustning och fred. Ratificera konventionen mot klustervapen, börja skrota Bombkapsel 90 och ge ytterligare biståndsanslag för minsanering!

Den här artikeln publicerades på Newsmill den 22 november 2010. http://www.newsmill.se/artikel/2010/11/22/ratificera-konventionen-om-klustervapen

En fråga som jag själv har fastnat för ofta är hur Israel kunde vara så dumma att de gick till anfall så lång ut på internationellt vatten. Oavsett hur man ser på gränsdragningarna, ja, till och med om man tittar på Israels definition av territorialgränser i krigstid, skedde det på internationellt vatten. Kan det ha varit en katastrofal blunder? Nej, inte rimligen väl? Professor Mattias Gardell lägger i boken fram en tes om att Israel vill skapa en bild av sig själva ovan lagen. I ljuset av andra till synes taktiskt märkliga upptåg så som bombandet med vit fosfor, upptrappningen av bombningar i Libanon, annonserandet av nya bosättningar när Netanyahu åt middag med Obama, kanske den här händelsen kan ses i ett mönster.

Stellan Vinthagen skriver också ett intressant kapitel om aktionens uppbyggnad. Det är väl värt att läsa och ha som referens för andra aktioner.

Hursomhelst  boken är klart läsvärd, den är ganska lättläst och spännande. Absolut bäst är sista kapitlet med reflektioner och framtidsplaner. Det enda jag egentligen har emot den är att det kan bli lite tjatigt med alla reseskildringar. Nog för att alla skribenter har lite nya detaljer, men de berättar ändå samma historia flera gånger. Kanske hade hälften räckt?

Köp boken på

• Adlibris
• Bokus

ISBN 9789173433037

Sverige har sedan ungefär 15 år lagt sin neutralitet på hyllan, en effekt av det är kriget i Afghanistan. Svenska soldater får aldrig vara en stridande del i ett krig. Våra skattepengar måste läggas på fredsbevarande insatser och på civilt bistånd. Inte bara för att det är moraliskt riktigt, utan också för att det är mest effektivt.

Vi har i Sverige tappat mycket av våra tidigare ideal om nedrustning och vårt aktiva support till FN. Alliansfrihet i tider av fred, syftande till neutralitet i händelse av krig är ett begrepp som vi aktivt har valt bort. Alliansfriheten begravdes när vi gick med i EU och neutraliteten röstades bort i riksdagen 1992. Snipp snapp snut, så var den eran slut. En av effekterna av denna politiska omläggning är att Sverige nu krigar sida vid sida med Nato i Afghanistan.

Argumenten som försvarsminister Sten Tolgfors lyfter om att vi måste kriga i fjärran länder för att skydda Sverige från attacker är inte annat än en lögn och oförståelse för hur fred byggs. Först och främst får inte svensk politik i Afghanistan i huvudsak syfta till att skydda Sverige, den skall utgå från det afghanska folkets behov. Vidare är det fullständigt orimligt att tro att Sverige skulle vara mindre av ett intressant mål för attacker, om vi faktiskt är en stridande part i kriget.

Som flera Afghanistandebattörer, bland annat Pierre Schori, Ahmed Rashid och före detta brittiska utrikesministern David Millibrand har nämnt så är det inte möjligt att bomba sig till fred i Afghanistan. Det ökar inte säkerheten i landet och det för inte Afghanerna närmare en stabil fred. I nästan ett decennium har vi försökt gå bombvägen. Resultatet har varit otaliga döda och det har inte i någon försvarbar utsträckning, om i någon utsträckning alls, hjälpt afghanerna. Det är inte bara Nato som har problem att vinna kriget på det här viset, även Talibanerna har problem. De är starka men saknar bred folklig förankring. Man måste börja förhandla med Talibanerna och släppa in dem i diskussionerna. Alla parter måste få komma tilltals för att skapa hållbar fred och hitta orsakerna till oenigheten. Att hålla en grupp i samhället utanför debatten har aldrig varit en bra lösning. Det bör väl vi i Sverige ha blivit påminda om efter Sverigedemokraternas intåg i riksdagen.

Sverige borde kunna vara den neutrala stat vi tidigare har varit och som fortfarande lever i folksjälen. Våra diplomater har varit eftertraktade just på grund av vår tidigare opartiskhet. Låt oss återupprätta det förtroendet och det viktiga arbetet för en bättre värld. Först måste vi avsluta vårt deltagande i Nato, sedan skicka diplomater och civilt stöd till Afghanistan.

Det finns flera alternativ till att ha trupper i Afghanistan. Ofta säger debatten att antingen behåller vi trupperna i Afghanistan eller så tar vi hem dem. Jag vill varken göra det ena eller andra. En rapport från Svenska FN-förbundet visar att Sverige de senaste 15 åren, sedan neutralitetspolitiken röstades bort, har slutat skicka trupper till FN och istället har vi bidragit med soldater till bland annat Nordic Battlegroup och Nato. Innan dess har vi haft ett helhjärtat stöd till FN’s fredsbevarande uppdrag i många årtionden.

Man kan inte låta bli att undra varför det nästan bara är FN-medlemmar i västvärlden som deltar i kriget i Afghanistan. Det är dessutom länder som i allmänhet är Natomedlemmar. Uppenbarligen gjorde flertalet FN-länder inte samma analys som Sverige angående vikten att prioritera en insats med Nato högre än FNs fredsbevarande insatser, i till exempel Kongo, Chad eller Liberia. Vårt val att delta i kriget i Afghanistan är inget annat än en osolidarisk handling mot FN’s fattigare medlemmar – som är väldigt duktiga på att ställa upp när FN ropar – och ett sätt att bakvägen få in Sverige som medlem i Nato. Jag skulle alltså gärna se att vi prioriterade fredsbevarande styrkor, där vi agerar skiljelinje mellan grupper i strid. Till skillnad från att vara en av de aktivt stridande parterna.

Alltså, återerövra svensk neutralitet och skicka fredsbevarande trupper till FN och satsa på civila insatser i Afghanistan.

Den här artikeln har publicerats på Newsmill.se 17/10 2010 (http://www.newsmill.se/artikel/2010/10/17/l-t-oss-ter-g-ra-sverige-neutralt-0).

Det är också intressant att höra argumenten som lyfts fram från före detta tjänstemän och militärer från Burma. De säger att juntan vill ha kärnvapen för att andra länder skall ta dem på allvar och inte sätta sig på dem. Bland annat nämns Irak som ett exempel där man har sett att amerikanerna har förstört ett land som inte kunde försvara sig. Detta är något som man tidigare har talat om som en viktig del i kärnvapennedrustningen. Just att stater känner att de måste ha kärnvapen för att bli respekterade. Ett exempel på det är FN’s säkerhetsråds sammansättning, där de fem permanenta medlemmar också är just de fem som enligt ickespridningsavtalet får ha kärnvapen.

Under programmet visas också anläggningar som kan tillverka missiler som har en räckvidd på ca 1000 km, enligt en uppskattning från en före detta vapeninspektör på FN. Om dessa klustrades skulle kanske räckvidden vara mellan 3500 och 4000 km.

En man som varit major i Burmas armé berättar efter sin flykt från landet att han tidigare tillbringat fem år i Ryssland för att utbilda sig inom nukleär teknik och missiler. Ytterligare 10.000 studenter skall ha studerat i Ryssland uppger samma person.

Här har jag satt ihop en spellista med alla fyra delarna i dokumentären. Totalt ca 45 minuter lång.

http://www.youtube.com/view_play_list?p=61CA08678653330E

Länkar

1. Burmakommittén
2. Al Jazeera

Från 2000 har Sverige alltså mer än tredubblat sin vapenexport, sedan 2001 är det faktiskt en fyrdubbling. År efter år går kurvan uppåt. Ett utslag av en enskild affär? Njäe, kanske inte ändå. Men ändå hittar man följande i Inspektionen för Strategiska Produkters, ISP’s, pressmeddelande när de tillkännagav de rekordstora exportsiffrora för 2009:

Enskilda affärer ger ofta ett kraftigt utslag i statistiken:
Under 2009 var det exporten av stridsfordon 90 till Nederländerna och
Danmark, stridsplan JAS 39 Gripen till Sydafrika, luftburen spaningsradar
Erieye till Pakistan samt export av NLAW till Finland och Storbritannien som
gav utslag i statistiken.

Det vi ser är inte enbart enskilda affärer. Det är en skenande trend som genom en naturens lag bygger på enskilda affärer. Antingen har vi fått in fler stora affärer eller så är affärerna större. Det är lite svårt att mäta. Näst Israel är Sverige faktiskt världens näst största vapenexportör enligt en uträkning några av oss i Svenska Freds vapenexport gjorde. Se mitt tidigare inlägg “Sverige, världens näst största vapenexportör“.

Den som vill kan fördjupa sig i Sipris information på www.sipri.org där varje enskild affär är registrerad. Man kan också läsa sig till att Sverige under den här perioden bland mycket annat har sålt 5 ubåtar till Singapore, närmare 1800 antitankrobotar till Österrike samt torpeder, missiler och radars till all världens hörn.

Gas till en pyrande konflikt om Kashmir

Men affärerna ovan hör ändå de förhållandvis harmlösa affärerna. Den svenska regeringen och industrin drar sig inte heller för att handla med länder som till exempel Pakistan som ju har en djupgående konflikt med Indien om området Kashmir. Dit har vi sålt torpeder, transport- och radarflyg. Till Indien, det andra landet i konflikten, lobbar Sverige för att sälja JAS 39 Gripen. Jag har svårt att inte se dubbelmoralen i detta. Till det ena landet säljer vi övervakning, till det andra attackflyg – samtidigt säger våra egna riktlinjer att vi inte får sälja till länder som är i krig. Man kan läsa detta i ISP’s, riktlinjer [6]:

Tillstånd till utförsel av krigsmateriel för strid, eller till annan utlandssamverkan som avser krigsmateriel för strid eller övrig krigsmateriel, bör inte beviljas om det avser stat som befinner sig i väpnad konflikt med annan stat, oavsett om krigsförklaring har avgetts eller ej, stat som är invecklad i internationell konflikt som kan befaras leda till väpnad konflikt eller stat som har inre väpnade oroligheter.

Att Indien är en kärnvapenmakt som skulle kunna bestycka Jas verkar inte bekymra regeringen som har givit klartecken för Saab att skicka en offert till Indien. I Svenska Freds tidning Pax [8] står det

Gripen Internationals informationsdirektör, Owe Wagermark, har tidigare sagt till Pax att det tekniskt sett inte är något problem att kärnvapenbestycka Jas Gripen

Dock säger kommunikationsdirektören Diana Malm på ISP tycker att argumentet om att Indien skulle kunna bestycka flygplanen med kärnvapen verkar gripet ur luften.

Sverige säljer JAS 39 Gripen till Sydafrika

Förutom att vi säljer till länder som ligger i krig säljer vi även till länder som Sydafrika, ett land som fortfarande kämpar för att komma på fötter efter apartheid och för att bryta sig fri från fattigdomen. Samtidigt brottas de med en HIV-epidemi. Nog kunde pengarna för 28 JAS-plan använts bättre. Argument som att affären skulle skapa Sydafrikanska jobb har enligt biskop emeritus KG Hammar och ärkebiskop Desmond Tutu varit tomma ord. De båda har, tillsammans med två andra kyrkliga företrädare, skrivit en mycket bra debattartikel i DN (se länk [2]).

Precis som vi förutsåg utlöste vapenaffären en kultur av korruption som har försvårat Sydafrikas övergång från apartheid till ett demokratiskt styrelseskick. I Sydafrika har en våg av protester mot affären talat sitt tydliga språk: allmänheten godtar inte att landets resurser används till att importera dyr militärutrustning i stället för att bekämpa det förödande arvet från apartheid-eran.

Vidare uppmanar skribenterna den svenska regeringen

att samarbeta med den sydafrikanska korruptionsutredningen; att upphäva försäljningen av vapen till Sydafrika till dess att utredningen är klar; och att uppmana de brittiska, tyska och italienska regeringarna och leverantörer att vidta liknande åtgärder.

I Sverige har affären även uppmärksammats av aktivister från det antimilitaristiska nätverket Ofog som klättrade in på Saabs flyghangar i Linköping för att påbörja avrustningen av JAS-planen. Mer om deras aktion hittar du på www.avrusta.se och på länk [3].

Regeringen vägrar säga upp samarbete med Saudiarabien

Den borgliga regeringen med Sten Tolgfors som försvarsminister fick ett besvärligt arv från 2005 då dåvarande socialdemokratiska försvarsministern Leni Björklund skrev under ett militärt avtal med diktaturen Saudiarabien. Från svenskt håll ville man kunna sälja radarsystemet Erieye. Enligt Svenska Dagbladet’s intervju [4] med den saudiske vice försvarsministern prins Khaled handlade avtalet också om att utbyta militär träning och utbildning.

Den sittande regeringen hade möjlighet att säga upp avtalet i maj i år. Men de valde att tiga och låta avtalet förnyas. Anledningen enligt Tolgfors; “Det skulle skicka fel signaler [att säga upp avtalet]“. Jag tycker för egen del att det skickar fel signaler att fortsätta samarbeta med en diktatur. Tolgfors poäng är att Sverige inte kan påverka Saudiarabien om vi säger upp avtalet. Men man kan nog undra hur klokt det är att göra militära avtal och vapensamarbeten med diktaturer för att de skall lyssna. Bör vi testa den taktiken på andra diktaturer? Vilka framsteg har uppnåtts i Saudiarabien tackvare avtalet?

Avtalet strider inte bara mot en allmän etik, Sverige bör inte samarbeta med diktaturer eller länder som kränker mänskliga rättigheter, det strider även mot de svenska riktlinjerna. ISP, som godkänner exporten skriver om riktlinjerna som regeringen gett dem [6]

Tillstånd till utförsel av försvarsmateriel, eller annan utlandssamverkan som avser försvarsmateriel, bör inte lämnas om det avser stat där omfattande och grova kränkningar av mänskliga rättigheter förekommer. Respekt för mänskliga rättigheter är ett central villkor för att tillstånd skall beviljas.

Fnys.

Länkar och referenser

1. ISP’s pressmeddelande för 2009 års vapenexport
2. KG Hammar och Desmond Tutu – “Försäljningen av JAS måste stoppas”
3. Ofogs kampanj mot Sveriges export av JAS 39 Gripen
4. SvD – Militäravtal med diktatur splittrar regeringen
5. Human Rights Watch – World report 2010 – Saudi Arabia
6. ISP’s riktlinjer
7. Realtid.se – Indien bekräftar JAS-intresse
8. Svenska Freds – Klartecken för Jas-offert till Indien